madness masquerade

Jag sitter på fönsterbrädan och ser på när min dimmiga andedräkt flyter ut genom det öppna fönstret och blandar sig med melankolin som ligger över hustaken som ett tjockt, tjockt duntäcke. Sommaren är slut men gör ett sista försök att stå emot hösten och kylan som obevekligt kommer med den. Denna kyla som alltid invaderar mig. Som stormtrupper utsända på uppdrag att krossa min livsvilja, eller hindra mig från att någonsin ta ett lättflytande andetag igen.  Hade jag kunnat hade jag stängt mitt fönster och lagt mig i sängen igen, men eftersom sömnen aldrig har samma kraft som kylan är jag tvungen att sitta kvar. Jag måste ha lite makt över mitt liv, och att träffas av ångest mitt i bröstet när man vaknar skulle definitivt slita makten ur mina händer.

 

Jag måste samla kraft, förbereda mig inför uppgiften som väntar. Kunna gå genom skolans korridorer, kunna ignorera inbillade skratt, inbillade blickar. Kunna ta på mig masken av sten och gå med högburet huvud.

 

Utan att snubbla.

Begraven,

en hund begraven

under bomullstäcken.

Uppfläkt

med insidan på utsidan

och det råa köttet

mot verkligheten.

 

 

Tidsandan faller på

eller nedför bergssidan.

Fallskärmen kvarlämnad,

har lämnat allt

åt fallet,

eller hoppet

om att bli fångad i armar

på gräset nedanför.

 

 

Frustration

över ett tusenbitarspussel,

en sammanfogad bild

av en komplett perfektion,

eller

en tusenbitarsperfektion

i 998 delar.

En liten grön djävul hänger i pendeln som svänger i min bröstkorg. Han flinar och sänder nöjt ut sina ångestvibrationer, de som bildar svallvågor i venerna.

 

Jag dansar ringdans med mina trasiga drömmar i trappuppgången för att glömma. Vad som helst är bättre än det återstående alternativet; att invaderas av tankar på ekvationen där svaret är lika med ett moment 22 eller fortsättningen på livet i en likkista.

 

Minfältet i hjärnan tar över och bomberna exploderar en efter en.

 

 

Kvar finns bara silversplitter som sprids för vinden innan jag hinner samla upp det.

Jag som alltid hade tagit det för givet. Min oförstörbara förmåga att somna ifrån verkligheten och fly in i något som inte kräver att jag är aktivt närvarande. Som ger mig bilder, minnesbilder eller helt nya har ingen betydelse, och som tar ansvar för tiden som ofrånkomligt passerar. Jag behövde aldrig tänka, aldrig vara rädd för att jag skulle råka snubbla på någon ångestladdad tanke som inte borde vara där, men som jag innerst inne vet att jag själv placerat ut. Nu vet jag inte hur jag ska klara mig. Jag kan inte sova som jag brukar. Ingen sömn alls innan himlen ljusnar, och efter det uppvaknanden flera gånger varje timme tills jag inte orkar mer och tillslut ger upp. Verkligheten tränger sig på mer än vad som känns bekvämt och havet med alternativa flyktmedel har börjat sina i en alarmerande hastighet.

 

Nu är mörkret överhängande och jag famlar efter glitter av vilket slag som helst.

Jag sitter på fönsterbrädan och ser hur världen sakta går under i ett ymnigt, vitt inferno. Det krasande ljudet av tystnadens molltoner som trasar sönder solar plexus är det enda jag orkar lyssna på. Min andedräkt skapar ett dimmigt moln som skymmer det vita helvetet utanför, och innan den hinner försvinna skriver mina fingrar på den kyligaste glasrutan: Du är inte ensam.

 

Allt för att skrika sönder sanningen.

Ihoprullad till en boll med pansar utanpå, ligger du på sidan med händerna mellan knäna och betraktar stormarna på insidan. Surrealistiskt, men ändå smärtsamt genomskinligt. Jag hatar att se dig drunkna i dig själv, men vad ska jag göra? Utifrån kan jag inte påverka ens dina hjärtslag eller ytliga andetag.

 

Jag kan bara lägga mig bakom din rygg, placera armarna om din tunna sparvlika kropp och försöka att inte andas ut min maktlöshet i din fjuniga rödhåriga nacke.

 

Det finns inget annat att göra än att vänta på att stormarna ska bedarra och känslorna sluta piska upp smutsigt vatten i dina ögon.

 

Jag har fastnat i en karusell som aldrig stannar, inte ens om man går under i panik. Och kommer jag någonsin ner på marken igen är det bara för att upptäcka ett högt stängsel och grindar som inte öppnas även om man skriker sig sönder och samman. Härinne finns bara svart, vitt och ett oändligt antal gråtoner. Clownerna gråter alltid och ballerinorna slutar aldrig att dansa på sina trasiga fötter. Innanför muren finns magiker utan magi i blicken och sockervadd som smakar jord. Lindanserskan har hängt sig i sin lina och jag tänker följa hennes exempel som en sista oundviklig utväg.

 

Det hjälper inte att skratta eller se på Power Puff Pinglorna.

Försöker hålla det fula i världen utanför mina väggar. Ignorera dess existens och fortsätta leva i min påhittade sagovärld. Måla alla rum i glittrande färgar. Hälla fullt med äppeldoftande schampo i mitt badkar och bygga slott med trehundra torn av det frasande skummet. Enbart äta saker som innehåller socker och försöka behålla sockerchockens lyckoeffekt så länge jag bara förmår.

 

Jag ägnar fyra dagar och nätter åt att bygga ett blommande körsbärsträd av papier mache i mitt sovrum, bara för att kunna sova under det. Men mot fulheten hjälper inga medel. Den tränger sig på utifrån och sipprar in genom dörrspringorna, mellan fönsterkarmarna och ur vattenkranarna.

 

Som en gas vars enda uppgift är att långsamt förtära min vilja att fortsätta leva.

Jag önskar jag kunde säga att mina tankar skyms av sockervadd men det är nog snarast gigantiska avgasmoln som invaderat mitt huvud. När vardagen mest består av prestationsångest gånger en miljon, demoner under sängen och desperata försök att hitta en mental fristad så känns det ganska skönt att sluta ögonen och sova sig igenom livet.

 

I gryningen går jag ut på balkongen och blåser såpbubblor för att fira att jag tagit mig igenom ännu en natt.

Vattendroppar som äntligen släpper taget och lämnar den bortglömda välbekanta känslan av fuktiga ögonfransar efter sig. Tankar som leker karusell och längtan efter metallisk kyla mot livet. Klichéer som följer på varandra.
När man äntligen känner igen sin spegelbild så orkar man inte ens med spinnande katter eller smältande choklad.

Den smutsiga äckligt klibbiga hinna som lagt sig över världen påminner alltför mycket om känslan i en skräckfilm.

Tyvärr verkar playknappen ha fastnat.

När ska jag lära mig att jag är immun mot alkoholhaltiga lyckorus, att jag har alltför lätt att fastna i nostalgin och att jag kvävs av kallprat? Hur ska jag skaffa mig koncentration nog att fokusera på väsentligheterna? Såsom katter och glitterspray. Pusseldrömmar, prickar och portmonnäer.
Frågor kastas ut i ingenting, och inga svar kommer tillbaka.

Sörj mig.

Jag har förvandlats till någon med osynliga konturer. Ett spöke med en glödande kärna påväg att implodera och förvandlas till ett svart hål.

Har lagat min bh med häftklamrar nu.

Jag vill sparka på hans sätt att dansa, på snön därute och på drömmarna som försöker lura mig.
Kylan mot handlederna påminner mig om att sova på balkongen när sommarnätterna är för varma, eller tälta i din trädgård i slutet av Mars.
Tiden står stilla och jag är fänglsad i min egen likgiltighet. Ändå har jag hunnit med att skaffa mig en ohemlig förälskelse, se Guds nässpray och önska mig en gigantisk flaska vaniljvodka.

Viljan att låte världen se mina revben under huden har smält bort i takt med min energi.

En överdos av sinnesintryck och hjärtklappningen är ett faktum. Rutiner gör mig tråkig, men jag stavar ordet ensamhet och försöker somna ifrån rastlösheten.

I mina drömmar har jag alltid vingar. Jag vill inte riskera att trampa på mina krossade illusioner.

Karvar in kärlek i vristerna. Läser synonymordböcker och systembolagets katalog, med introt till Skins på repeat i bakhuvudet. Letar drömmar och bortglömda känslor under sängen. Tänker och tänker om. Tänker för mycket.

Att romantisera verkligheten kanske krävs för att överleva?

Ibland vill man åka till IKEA bara för att köpa en servis och ett antal glas som man kan kasta i väggen när man kommer hem. Jag försöker klösa bort allt dåligt, men det stannar envist kvar under huden. Morgondagen ska jag tillbringa på biblioteket, gömd bakom ord, bokstäver och meningar, innan jag sparar tassavtrycken i cement. Jag blir gärna en nucka som lever ensam med sina katter på min ålders höst. För mig är det inget dåligt alternativ.